Bödel eller skarprättare är en av samhället anställd person, utsedd att verkställa dödsstraff, prygel och andra kroppsstraff.

Under medeltiden användes även orden mästerman eller stupagreve. Utanför Sverige skiljde man på skarprättare och bödel på så sätt att skarprättare fick stå för de "finare" avrättningarna i form av halshuggning (som ofta var reserverad för adeln), medan bödeln stod för straff som stegling, tortyr- och spöstraff. Bödeln hade under medeltiden ofta ett antal medhjälpare som kallades rackardrängar eller rackare. Under 1600-talet var det svårt att rekrytera skarprättare varför man istället utnyttjade dömda fångar till arbetsuppgiften. Fram till 1858 fanns en skarprättare i varje län. Sveriges sista skarprättare var Anders Gustaf Dalman.

Namnet bödel är äldst och finns redan i fornsvenskan. Ordet skarprättare kommer från tyskans scharfrichter. Även ordet mästerman kommer från tyskan. Ordet "bödel" har senare kommit att användas i överfärd betydelse, bland annat om skoningslösa mördare och personer som medverkat i folkmord.
Källa: Wikipedia

Skarprättaren var en respekterad tjänsteman

Skarprättaren hade till yrke att avrätta samhällets värsta brottslingar. Enligt traditionen ska hans syssla ha gjort honom allmänt föraktad. Men ny forskning visar att verklighetens skarprättare kunde vara en respekterad statlig tjänsteman i prydlig uniformsmössa.

Ulf Andersson, arkivarie på landsarkivet i Göteborg, forskar om svenska skarprättare. De fanns från slutet av 1600-talet till år 1920, då Sveriges sista skarprättare dog. Totalt har Sverige under den perioden haft drygt 200 skarprättare.

Formellt skulle varje län ha en skarprättare anställd, men i praktiken delade ofta flera län på en. Skarprättaren utförde halshuggning, hängning och stegling, det vill säga styckning av den avrättades kropp. För kroppsstraff som spö och ris fanns det en särskild tjänsteman, profossen.

Olika hårda dödsstraff

Typiskt för det svenska rättssystemet var att olika strafformer kombinerades så att man fick en gradvis stegring av straffen. Dödsstraff gjordes olika hårda genom den behandling som kroppen fick efteråt. Halshuggning var den i särklass vanligaste avrättningsmetoden. I kombination med begravning på kyrkogården var detta den mildaste varianten av dödsstraff. Hårdare var att gräva ner den döde i skogen eller på avrättningsplatsen.

Den strängaste formen av dödsstraff var att halshuggas och sedan steglas. Jacob Johan Anckarström, Gustav III:s mördare, fick först slita spö flera gånger, sedan halshöggs han och därefter styckades kroppen och sattes upp på pålar och hjul på avrättningsplatsen.

Under 1800-talet blev dödsstraffen färre och färre – skarprättarna fick mindre att göra. Deras huvudsakliga inkomster kom nu från annat, ofta var de hantverkare. En del skarprättare skötte grovrenhållningen i städerna på entreprenad. Deras drängar forslade bort döda djur, latrin och annat avfall.

Fram till slutet av 1700-talet tillhörde skarprättarna ofta så kallade resandesläkter, av omgivningen benämndes de ”tattare”. Men under 1800-talet rekryterades skarprättarna företrädesvis ur andra grupper. En utveckling pågick som gjorde statliga tjänster mer specialiserade och klarare avgränsade mot varann. Ansökningsförfarandet blev mer formaliserat och staten ställde högre krav på kvalifikationer. Av skarprättarna krävdes inte minst att de kunde hantera yxan, man ville inte ha en bödel som fumlade. Ulf Andersson har funnit ett exempel på att en skarprättare fått provhugga i en stock för att visa sin träffsäkerhet innan han anställdes.

Det normala var att det fanns flera sökande till en skarprättartjänst. Yrket ansågs alltså inte så förhatligt att ingen ville ha det.

Fick mössa och bostad

De sökande var ofta före detta soldater, timmermän eller hantverkare av andra slag. I slutet av 1800-talet fick skarprättarna uniformsmössa och i vissa fall hade de tjänstebostad.

Det finns få belägg för att skarprättarna möttes med allmänt förakt. För att förstå deras roll måste man tänka sig in i ett samhälle där hårda bestraffningar sågs som naturliga och ofrånkomliga. Det fanns ett av staten påbjudet, självklart våld. Skarprättarna kanske framstår som monstruösa varelser i dag, men det var de inte under den tid de levde.

Samtidens uppfattning om dem berodde på hur de var som individer, menar Ulf Andersson. En stökig skarprättare som ofta var full och råkade i slagsmål hade naturligtvis ögonen på sig mer än en som uppträdde strikt tjänstemannamässigt och aldrig gjorde väsen av sig.
Källa: Populär Historia

Giljotinen som bara användes en gång

Den 23 november 1910 användes giljotinen för första och enda gången i Sverige. Det var då Johan Alfred Ander, dömd till döden för rånmord, avrättades på Långholmens gård.
Dittills hade alla dödsdömda i vårt land blivit halshuggna, de senaste tjugofem åren av riksbödeln Anders Gustaf Dalman. Halshuggning krävde säkert öga och starka armar, Dalman var nu sextiotvå år och fick hjälp av sina bägge söner, Albert och Gustaf. Giljotinen, uppfunnen i Frankrike under revolutionen 1789, skulle göra avrättningen snabb och mindre plågsam för alla inblandade, det var i alla fall dr Giljotins avsikt med sin uppfinning. Eftersom maskiner tog över alltmer även i Sverige, ansågs det vid förra sekelskiftet vara lämpligast att även avrättningar gjordes maskinellt. Någon debatt för eller emot själva dödsmaskinen fanns det inte, även om dödsstraffet diskuterats en längre tid.
Giljotinen hade köpts året innan men fastnat i tullen, för dödsmaskiner fanns inte i tullens register över varor, och byråkraterna tvistade länge om vilken avgift som skulle utkrävas. Så hamnade maskinen till slut nedmonterad i lådor på Långholmen, där skarprättaren Dalman och hans söner monterade ihop den och testade den på dockor, innan de var beredda att använda den på riktigt. Dalman hade inte så många uppdrag. Dödsstraff var inte så vanliga längre i Sverige. Under sina tjugofem år som skarprättare svingade Dalman sin bila bara fem gånger.

Då slog den f d kyparen Johan Alfred till. Det var tidigt på trettondagsaftonen 1910. Den unga kassörskan Victoria Hellsten hade just öppnat sitt växlingskontor i Hotel Rydbergs fastighet vid Norrmalms torg i Stockholm. Med ett tungt föremål, troligtvis ett besman, gav han henne två kraftiga slag på huvudet. Han sköt till dörren till växlingskontoret, hoppade över disken och rafsade åt sig så mycket pengar han kunde komma över ur kassaskrinet. I det ögonblicket kom en herre som ville in och växla pengar. ”Det är stängt”, kommenderade Ander med barsk stämma, varför främlingen hade gått därifrån igen. En stund senare stack en kolutkörare in huvudet för att fråga var han skulle tippa hotellets kol. Han såg den livlösa, blodiga kroppen på golvet.
Victoria Hellsten fördes till sjukhus där hon avled kort efteråt. Över 6 000 kronor var försvunna. Polisen fick upp spåret omedelbart och redan samma natt kunde mördaren gripas ute vid Vaxholm i en stuga ägd av hans far.

Det var tips från ett hotell nära mordplatsen som ledde polisen rätt. En av gästerna hade betett sig underligt, han hade varit ute på förmiddagen och kom tillbaka, synnerligen nervös. Hotellstäderskan fick inte komma in i rummet och i nyckelhålet såg hon hur mannen hade stoppat ner stora sedelbuntar i en väska, som han bad att få förvara på hotellet tills vidare. I väskan hittade polisen större delen av rånarbytet, som sölats av blod. Där låg dessutom papper som han torkat av sig med och i botten av väskan låg inte bara mördarens fotografi utan även hans prästbetyg, samt ett par tänger. En enkel kontroll visade att Johan Alfred Ander varit dömd flera gånger för misshandel och stöld. Till hotellet hade han sagt att han skulle ut till Vaxholm. Styrman på en av Waxholmsbåtarna bekräftade att personen på polisens fotografi hade åkt med hans fartyg och stigit av vid Karlsudd. Sen var det bara för polisen att plocka upp den misstänkte i Anderssons stuga. Han gav sig utan motstånd. I stugan fanns resterna av en festmåltid.
Han konfronterades med den ihjälslagna kvinnan på bårhuset. Han hade bara gett henne en hastig blick och sedan tittat bort med kommentaren: ”Hur länge ska vi stå här och titta.”
”Jag har aldrig sett henne förut.” Polisen ville att han skulle titta riktigt noga. Han svarade att han kanske sett henne men att ”man förändras efter döden.”
Kriminalreportrarna i Stockholmspressen beskriver Ander som en ”fullständig gåta”. Han skötte sig perfekt i fängelset. Han lät sälja sina få tillhörigheter för att förbättra sin fängelsekost, vilket var vanligt på den tiden. Han pantsatte till och med sina skor, vilket fängelsepersonalen ansåg vara dumt och uppmanade honom att spara några saker. Han hade svarat: ”Ånej, sälj alltsammans. Det gör ju detsamma nu, efter jag skall nackas i alla fall.”

Under hela rättegången nekade han till brott och föreslog fem andra personer i stället. Han var fullständigt lugn då han hörde dödsdomen. ”Åja, den domen hade jag just väntat”, var hans enda kommentar.
Onsdagen den 23 november klockan 08 fördes han ut på Långholmens gård, där skarprättaren Dalman och hans söner monterat upp den splitternya giljotinen. Vittnen var en klunga herrar, fängelsechefer, åklagare, försvarsadvokaten och andra jurister, läkare och ett par präster.
Den dödsdömde gick lugnt fram till maskinen, vände sig mot vittnena och frågade om han fick säga några ord. Det fick han inte. Han skulle in i maskinen. Då blev han orolig och Dalmans söner var rädda att han skulle göra motstånd och på det sättet göra avrättningen ännu mer ohygglig än den var. Men han lugnade sig. Bilan föll och allt var över. Hans kropp gavs till läkarvetenskapen som konstaterade att han led av lungtuberkulos och att han hade svalt en större porslinsskärva, troligen ett självmordsförsök i fängelset.

Dödsstraffdebatten blossade upp igen i vårt land, men inte förrän 1921 avskaffades det i fredstid och 1972 även i krigstid. Dalman, som bodde på St Eriksgatan 22, hade en mässingsskylt på sin dörr där det stod ”A G Dalman, skarprättare.” På pianot i salongen låg ett fodral som såg ut som en fiollåda. I det förvarade han sin bila. Dalman avled året innan dödsstraffet avskaffades, sjuttiotvå år gammal. Johan Alfred Ander blev den siste som avrättades i Sverige.
Källa: Herman Lindqvist Aftonbladet Publicerad: 2003-11-23

Svenska skarprättare.

Allmänt om avrättningar: Fram till början av 1800-talet var döden den vanligaste bestraffning för grövre brott. 1734 års lag stadgade dödsstraff för 68 olika typer av gärningar. De flesta dödsstraffen har skett genom halshuggning, vilka utfördes av tillförordnade skarprättare eller mästerman som de också kallades. Före 1858 fanns det en skarprättare i varje län. År 1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige i fredstid och i krigstid 1973.

Den sista hängningen som genomfördes i Sverige var vid Skanstulls galgbacke på Söder i Stockholm 1818. Den som då blev hängd var Fänrik Odelii, dömd för sedelförfalskning. Därefter utfördes avrättningarna enbart genom halshuggning med bila, frånsett den sista som utfördes med giljotin på Långholmen 1910. Den som blev gilotinerad var Johan Alfred Andersson Ander, dömd för rån mord i Stockholm.

Tabeller nedan redovisar det totala antalet avrättade i Sverige mellan åren 1791 - 1910:

1791 - 1800, Antal 60
1801 - 1810, Antal 70
1811 - 1820, Antal 96
1821 - 1830, Antal 110
1831 - 1840, Antal 135
1841 - 1850, Antal 57
1851 - 1860, Antal 69
1861 - 1870, Antal 12
1871 - 1880, Antal 4
1881 - 1890, Antal 3
1891 - 1900, Antal 4
1901 - 1910, Antal 1
Källa: Hofer, Hans v. Brott och straff i Sverige: Historisk kriminalstatestik 1750-1984, Sthlm 1985.