Notiser för: Gabriel Marklin
Notiser för: Gabriel Marklin
Släkten Marklin i byn Yttervik har en fluga uppkallade efter en av sina anfäder, Gabriel Marklin. Han var insektsforskare i Uppsala omkring 1840, något av ett original.
Källa: Ytterviks hemsida.
I Uppsala Stads Historia berättas att magistraten 1799 förbjudit allt badande i Fyrisån Följande är direkt citat : "Tydligen var magistraten helt okunnig om att docenten Jens Svanberg tillsammans med några likasinnade nyligen (1796) i Uppsala äldsta ännu existerande simsällskap och att sedermera docenten Marklin samtidigt började propagera för simkonstens betydelse. Förmodligen påverkade av förbudet förlade Marklin och hans efterföljare sina fortsatta simövningar till den söder om hamnområdet belägna s.k. Sandkällan, där man sedan i många år höll de årliga simpromotioner med vilka man försökte höja intresset för simkonsten."
Marklin ligger begravd på gamla kyrkogården i Uppsala ungefär tio m västerut räknat från Dag Hammarskölds grav. Inskrift på den ca två m höga gravstenen: Gabriel Marklin Fil. Dr, Adjunkt vid kungliga Vetenskapsakademin (på latin).
Källa: Lennart Kågedal Uppsala. (Född i Ersmark, Skellefteå, AC) (Citat ur Uppsala Stads historia sid. 403)
Ur Uppsala nya tidning lördag 14 mars 1998.
Överlevnadsgeni med samlarmani.
Gunnar Brusewitz
Text och teckningar
Alla kände honom Han var ett välbekant Uppsalaoriginal. Hans djupt liggande ögon skuggades av buskiga ögonbryn, den långa höknäsan böjde sig över den tandlösa och infallna munnen. Det långa håret föll ner över rockkragen och hjässan kröntes av en liten svart sammetskalott. Han gick klädd i slitna och tappade kläder, ständigt kånkande på bokpackar och bylten eller säckar med ovisst innehåll. Han beskrivs som en i vanliga fall oförarglig och lite underlig överliggare, men med en fruktad förmåga att sätta sina belackare på plats med en mördande replik - när han ansåg sig vara illa behandlad. Det ansåg han sig ofta vara.
Gabriel Marklin var född 1777 i Ersmark utanför Skellefteå. Fadern var en fattig skogstorpare och sonen fick redan som liten tjäna sitt uppehälle som vallpojke. Kanske var det vid något husförhör som prästen uppmärksammade unge Gabriels enorma vetgirighet? Hur som helst hjälpte prästen honom in på den lärda banan, till en början genom att låna honom böcker.
Enligt egen uppgift mötte han i alla fall första gången en bok när han var 16 år gammal - sedan stod hans läslystnad inte att hejda. Böcker skulle hädanefter dominera hans liv. Han läste så fort han fick minsta tillfälle - till att börja med när djuren lagt sig för att idissla under de långa vallpassen.
Han har själv berättat att han en sommardag i skogen fick en uppenbarelse; det var som om hans ögon befriats från en slöja och naturens under plötsligt framstått i ett förklarat ljus. Han frågade sig hur han skulle kunna få veta livets mening och Skaparens avsikter med människor. Han insåg att han ville veta mer om allt detta och beslöt sig för att läsa till präst - den enda bildningsväg som en fattig torparpojke kände till.
Valde ungkarlslivet
Marklin hade vid unga år blivit kär i en flicka från hemtrakten men insåg att han måste välja mellan henne och boken, och efter någon tvekan valde han den senare och förblev sedan ungkarl för resten av livet. Hans studier och naturintresse tog all tid. Redan som ung hade han börjat samla insekter och lägga grunden till en samlargärning som i tidens fullbordan skulle bli den mest omfattande i landet.
Han hade valt sin livsväg. Det var ett ödesval som han på gamla dagar kommenterade med orden: "Valet var inte lätt men jag kunde icke annat, vallareluren hade icke mera några toner och herdestaven blev mig för tung. "
Studieåren kom att präglas av närmast ofattbara försakelser och umbäranden. Han kunde sannerligen räknas till de akademiska martyrerna, även om hans lärda bana bara kom att innehålla den studentexamen som han avlade i Uppsala vid 26 års ålder 1803, efter att genomgått Piteå trivialskola och Härnösands gymnasium. Han tog sig namnet Marklin efter hembyn.
Nu var han totalt utblottad, något som på intet sätt slog ner hans humör och kampvilja. De timliga behoven klarade han lätt med lite fantasi: Skor och stövlar skaffade han sig genom att läsa med skomakarns pojke, och kläder genom att göra sammaledes med skräddarens barn. När det visade sig att bagarens ungar behövde hjälp att läsa försäkrade han sig både bröd och ett mål mat om dagen.
Han struntade totalt i hur han uppträdde men betraktades - med misstro, kan man tänka - som "en tarvligt klädd ståndsperson", eller som en ny biogenes, som visserligen inte bodde i en tunna men i de mest erbarmliga skrubbar och kyffen. Där brukade han förvara sitt magra skafferi och sin smörhytta hos sig i sängen kanske för att skydda dem för råttorna? För att få lite extra sötbröd till kaffet brukade han vandra runt bland stans krogar och tigga brödsmulor som man sopat från borden och som han omsorgsfullt förvarade i en glasburk med skruvlock, efter vad det berättades.
Med apostlahästarna
En vändpunkt under de hårda studieåren var när Marklin blev bekant med den berömde insektsforskaren Leonard Gyllenhaal på Höberg nära Skara och anställdes som informator för sönerna, samtidigt som han fick en grundläggande kunskap om insekterna. Marklin hade ju själv samlat insekter men nu fick han den bästa tänkbara undervisning om deras inbördes släktskap, taxonomi och artkunskap. Han var en idealisk samlare: noggrann, tålmodig och minnesgod. Gabriel Marklin skulle snart bli eftersökt bland naturaliesamlare som ville få sina samlingar bestämda och ordnade.
Genom Gyllenhaal kom han i kontakt med flera av tidens ledande entomologer, inte minst den berömde sidenfabrikören Carl Johan Schönherr som var på väg mot världsberömnnelse med sitt väldiga verk i sexton delar om vivlarnas stora grupp bland skalbaggarna. Han hade köpt gården Sparrsätet utanför Skara för att vara nära Gyllenhaal.
Marklin lyckades skaffa sig smärre resebidrag och stipendier och färdades vida runt i landet och ute i Europa för att öka sina samlingar. Det sades att han kunde ge sig i väg med 30 riksdaler på fickan och vara borta i månader, för att sedan återkomma med mer mynt än när han for. Han färdades med båt eller till fots och lär aldrig ha lagt ut så mycket som en styver på hästskjuts. Apostlahästarna passade honom bäst. Han visste var samlarna fanns, fotvandrade dit och erbjöd sina tjänster, stannade tills samlingen var genomgången och ordnad, och fortsatte genast mot nästa vattenhål.
Det är klart att den besynnerliga mannen som drog omkring klädd som en stråtrövare, råkade ut för många obehagligheter av en misstrogen omgivning.
En gång hände det sig att han upptäckte en sällsynt spindel i en rovåker, och under sin vilda framfart bland blast och blader för att infånga den, överraskades han av bonden som gick till anfall med hugg och slag i tron att han var en simpel rovtjuv.
Aj aj, vänta bara herrn, skrek han mellan slagen, jag ska bara knipa den lille rara spindeln först Se - nu fick jag den Titta så vacker!
Och så höll han triumferande fram det lilla framför näsan på den häpne bonden som undrade vem han var och vad han egentligen höll på med.
Som den obotlige storsamlare han var ägnade han sig åt det mesta som gick att samla: snäckor, fossil, böcker och skrifter av alla tänkbara slag. Vad som gjorde honom vida känd inom bokintresserade kretsar var hans enorma samling av akademiska skrifter och tryck, till exempel promotionsinbjudningar, akademiska festtal, minnesord och dissertationer. Många av dem var enkla "ettbladstryck" av det slag som gärna snabbt slängs eller kommer bort och därigenom blir sällsynta och dyrbara rariteter med tiden.
Som en ekorre samlade han sina tryck, som trots att de ofta var tunna, med tiden tog allt mer plats. Till slut hade han fått en i det närmaste komplett samling på inte mindre än 23 000!
Den förteckning över tryck som Marklin upprättade är fortfarande ovärderlig för forskningen. Han sålde sin samling till Kungliga Biblioteket för 4 000 riksdaler vilket i ett slag gjorde honom till en välbärgad man. Han började förstås genast lägga upp en ny samling tryck, som kom att omfatta ungefär 20 000 tryck. Den hamnade, efter att först ha sålts till Schweiz, i universitets-biblioteket i Yale 1890.
Gabriel Marklin figurerar i många Uppsalaskildringar från mitten av 1800talet, och många överraskande och motsägelsefulla sidor hos det lärda originalet har beskrivits.
Han framställs som en girig och manisk skaftsamlare som levde bland lump och dammiga boktravar - men han var också stiftare av Uppsala Simsällskap och ivrig propagandist för simkonsten.
Han ansågs av en del historieskrivare som snål och ogin, medan andra visat att han generöst tog emot studenter som ville studera hans skrifter. Och trots sin fattigdom bidrog han med underhåll till en ung släkting och hjälpte honom till en framtid.
Han lånade också gärna ut skrifter till de som behövde men var ytterst minnesgod när det gällde återlämnandet. Det berättas att han formligen förföljde den blide professorn Elias Fries, som slarvat bort en avhandling som han en gång fått låna av Marklin. Han passade på att söka professorn med sitt tjat om den olyckliga "dischputtasjonen", när han visste att det var dags för middag. Den illa berörde Fries försökte avleda gnället om avhandlingen med att bjuda på middag - vilket naturligtvis var Marklins baktanke med besöket!
Till slut tröttnade dock Fries; samlade en hel spånkorg full med tryck och överlämnade den med
orden: "Kan du inte ta emot det här som utbyte mot den försummade boken?" Då blev det tyst - åtminstone för några dagar.
Mot den akademiska överheten var Marklin misstänksam och bitter efter alla år av besvikelser och förödmjukelsen. När den avgudade Geijer en gång sade om honom att han inte var någon forskare utan bara samlare så tog han det mycket hårt, men blev desto lyckligare när han promoverades till hedersdoktor 1857, i sitt sista levnadsår.
Lång och mödosam väg
Det var väl ganska naturligt att åttioåringen stod med glädjetårar i ögonen under hela promotionsakten. Det hade onekligen varit en lång och mödosam väg från skogstorpet till den stunden.
Promotorn, professor Böttiger, hyllade Marklin som "den åttioåriga studenten med de största samlingarna ".
Mest av alla de lärda i Uppsala hatade Marklin professor Johan Henrik Schröder - allti kallad "lille Schröder" - en herre med rykte om sig att fjäska för titlar och börd, och som var mån om att bara synas i de tongivande kretsarna. Hans förakt för Marklin var lika stort och de båda herrarna tog alla tillfållen att klämma åt varandra.
Bara några månader efter det att Marklin promoverats till hedersdoktor drabbades han av koleran vilket ju medförde ideliga besök på hemlighuset. Det var också där som Marklins husläkare, doktor Glas, påträffade sin patient och deltagande frågade hur han mådde. Den medtagne sjuklingen fick en elak glimt i ögat och svarade. - Jo tack, först nu i min ålders åttionde år har jag äntligen fått användning för Schröders disputationer!
Källa: Uppsala nya tidning, Gunnar Brusewitz 1998.
Marklin Gabriel, naturforskare, samlare. Född u. 1 juli 1777 i Ersmarks by Skellefteå socken af Västerbotten, där fadern var torpare. -- De fattiga föräldrarna hivarken kunde eller tänkte på att bereda sonen någon annan bana, in att slafva som dräng i deras fotspår. Men en inre kallelse annorlunda. Vid tjugu års ålder begaf sig M. först till Piteå och sedan till Hernösand, för att studera. Umider det han genomgick skola och gymnasium, högg han ved, bar vatten, borstade kläder och skodon hos sin
lärare, för att på detta sätt lifnära sig. Aadtligen 1803 kom han till det länge efterlängtade Uppsala, där han 1824 blef amanuens vid universitets naturhistoriska museum och 1829 adjunkt vid Vetenskapssocietetem". Både förut och seder-
mera gjorde han nästan årligen vandringar genom olika delar af fäderneslandet, dels i naturvetenskapligt ändamål, dels för att uppköpa akademiskt tryck. Ett par gånger besökte lina äfven utlandet, nämligen 1827-29, då han med understöd af konungen och Vetenskapsakademien gjorde en resa genom Tyskland och Nederländerna, samt 1840, då han bevistade naturforskarmötet i Köpenhamn och därefter gjorde ett besök i Erlangen. Med de inskränktaste behof för egen del ägnade han alla tillgångar, all sin tid och all omsorg åt sina samlingar, som beträffande petrifikat, snäckor och insekter torde ha varit
de största, någon enskild i vårt land ägt. För att föröka dem och äfven som inkomstkälla öfrigt samlade han disputationer, program och teser, af hvilket tryck han sålde nästan kompletta samlingar till k. biblioteket i Stockholm och universitet i Helsingfors. Hans obetydliga skriftställarverksamhet vände sig ock kring detta ämne, " det han utgaf Catalogus Disputationum "st Academiis Scand. et Finland. Lidenianus continuatus samt Ad Catalogum etc. Lidenianum supplementa. Såsom ett erkännande af hans förtjänster gafs åt den" åttioårige studenten vid promotionen 1857 hederslagerkransen. Han
lefde endast en kort tid därefter och dog i koleran " Uppsala d. 16 sept. 1857. Några år före sin död hade han testamenterat sina dyrbara samlingar dels till Uppsala universitet dels till Vetenskapssocieteten därstädes. - Ogift.
Källa: Hofberg, Herman (et al), 1906, Swedish (Svenskt biografiskt handlexicon. Projekt Runeberg.)
Fotnot.
Kolera:
Allvarlig maginfektion. Epidemier under 1803-talet, några gånger i mitten av 1800-talet och för sista gången 1872-73. Kolerabacillen upptäcktes 1884.
Marklin, Gabriel, naturvetenskapsman, bibliograf, f. 1 juli 1777 i Ersmark by, Skellefteå socken, Västerbotten, d. 29 aug. (ej 16 sept.) 1857 i Uppsala, fick biträda föräldrarna i vanliga landtmannasysslor och valla kreatur, men visade sådan håg för boken, att han sen omsider fick gå i skola. Han blef 1803 student i Uppsala och egnade sig åt naturvetenskaperna. M. Genomvandrade under årens lopp både Sverige och Norge för samlandet af petrifikat, snäckor, insekter m.m. samt blef 1824 amanuens vid universitetets naturhistoriska museum och 1829 adjunkt vid Vet. Soc. i Uppsala. 1827-29 företog han med offentligt understöd en resa i Tyskland och Nederländerna. Redan tidigt begynte M. Samla akademiska afhandlingar, med hvilka han idkade betydande handel, såväl in- som utrikes. (Det var, som han brukade yttra, disputationssamlaren, som fick underhålla naturforskaren.) Den kanske förnämsta af dessa samlingar, iallt öfver 23,000 nummer, sålde M till K. Biblioteket på 1830-talet. En annan egde han själf, och denna, jämte sin utomordentligt rika naturaliesamling, skänkte han några år före sin död genom testamente dels tull universitetet, dels till Vet. soc. En annan varaktig frukt af sin samlarmöda efterlämnade M. I sina båda fortsättningar af Lidéns förteckningar: Catalogus disputationum….lidenianus continuatus (1820) och C. D. L….iterum continautus (1856), som omfatta åren 1778-1855 samt Sveriges och Finlands universitet. 1857 blef M. filos. Hedersdoktor.
Källa: Nordisk Familjebok 1912.
Gabriel Marklin
Ett upsalaoriginal och hans konterfejare
MED ORIGINALITET FÖRSTÅR man ursprunglighet, olikhet, säregenhet, ja konstighet; gäller det sättet att vara, att uppträda inför sina medmänniskor, klädedräkt, uttryckssätt, äro originalen olika alla andra. De gå sina egna vägar och trivas därmed, även om deras livsföring kan stöta och väcka obehag. Men de sätta utan tvivel karaktär och färg på det samhälle de tillhöra, och de äro ofta godmodiga, ofta geniala. Därmed är dock ej sagt att alla original äro genier, men genier är ofta original. Det fanns en tid, då Upsala hade fullt av original, såväl inom den lärda världen som bland borgare och även det lägsta skiktet i samhäller. Ännu i slutet av förra århundradet var deras antal ganska stort, men de ha alltmer tunnats av, kanske alldeles försvunnit; de leva endast i minnet och i berättelser om dem, vad de gjort och sagt, ofta i anekdotens form. Och man har alltid lika roligt åt deras befängda tilltag, så stick i stäv mot konvenans och allmänt bruk.
Till Upsala anlände år 1803 en norrlänning vid namn Gabriel Marklin. Han var nybliven student så sent som vi 26 års ålder. Bondpojke från trakten av Skellefteå hade han börjat sin bana med att valla kreatur, kom till Piteå skola, då han redan fyllt 20år, och därifrån till Härnösands gymnasium. Redan under sitt liv uppe i skogarna hade han kunnat sysselsätta sig med läsning, och där föddes hans stora kärlek till och intresse för naturen, för allt levande bland växter och djur, ej minst för de små krypen, insekterna. För att livnära sig vid sin ankomst till universitetsstaden erhöll han kondition hos professor Aurivillius, men han utbytte snart denna mot en dylik hos den berömde entomologen Leonard Gyllenhaal på egendomen Höberg i Västergötland. Därmed var hans studieriktning bestämd, och han gick med liv och lust in för samlandet av naturhistoriska föremål, huvudsakligen insekter, vilket företogs under flerfaldiga resor inom landet och senare utom dess gränser. Återkommen till Upsala blev han amanuens vid akademiens Naturhistoriska museum 1824 och adjunkt vid K. Vetenskaps-Societeten, en syssla han beklädde till sin död. Någon examen vid universitetet avlade han aldrig.
Marklins liv i Upsala var en enstörings. Han hade i ungdomen vant sig vid försakelser, vid ett spartanskt levnadssätt med en enda tanke att tillfredsställa sitt begär efter vetande. Det sägs, att han varit förälskad i en flicka i hemtrakten, men denna kärlek fick vika för kunskapstörsten, och han förblev ogift. Och han blev ett original. Hans livsföring var otroligt enkel. Något riktigt hem hade han ej, sängen flyttades från ena stället till det andra tillsammans med samlingarna, som ideligen växte. Traktamentet var det torftigast möjliga. En tolvskilling om dagen fick räcka. Därom skriver en samtida: "Att en viss cynism låg i hans levnadsvanor är onekligt. Sålunda mins jag, hur jag vid mitt första besök såg en tämligen stor "smörslaga" i en grön glasburk, uppå vilken låg en smutsig nattkappa. Sin plats hade burken i sängen, vilken även i andra avseenden för tillfället utgjorde skafferiet, ty där stodo flera matvaror. Men han skall även ha haft en annan burk med ett ännu märkligare innehåll. Den var även av glas, men av dyrbarare slag och försedd med skruvlock. I denna förvarade han brödsmulor eller rättare brödgrus, som han fått till skänks på stadens restaurationer". Han gjorde själv sina inköp av mat och bar hem den, utan omslag, sillar och brödkakor om vartannat. Föga bekymrade han sig om sin klädsel, som var i högsta grad ovårdad, vilket ofta förorsakade honom olägenheter vid hans många resor, så man svårligen kunde ta honom för en framstående vetenskapsman. Mot sig själv var han snål, men delade med sig av det lilla han förtjänade åt andra, bl.a. åt en brorson, som han tog till sig och hjälpte in på hantverksbanan.
Men det gick ju ej i längden att utöka samlingarna utan motsvarande inkomster. Då kom Marklin på idén att göra geschäft i akademiskt "tryck", avhandlingar och disputationer, och det visade sig vara givande. Han blev så småningom en välbärgad man och gjorde sin största kupp, då han på 1830-talet till K. Biblioteket i Stockholm sålde 23,000 nummer för 4,000 Riksdaler Banko. Över sina samlingar och sina avhandlingar vakade han och lånade ogärna ut dem, då han trodde att han skulle bli bestulen. En gång hade Elias Fries fått låna en av sina egna skrifter som förkommit. Marklin låg efter låntagaren som en igel för att få igen den. Han besökte den berömde botanisten helst vid middagstid, då han hoppades bli kvarbjuden, vilket ofta skedde. Då Fries ej kunde hitta och återställa avhandlingen blev Marklin förtvivlad men lugnade sig, när professorn kom och presenterade honom en hel korg med tryck som utbyte. Marklin blev stormförtjust över arrangemanget men utbad sig ändå att om Fries avhandling kom tillrätta, den då skulle återställas till honom. När han misstänkte, att någon berövat honom en bok från hans samlingar, tvekade han aldrig att kalla honom tjuv rätt i synen.
Trots förbättrade existensmöjligheter fortsatte Marklin att leva sitt spartanska och excentriska liv, och hans beteende mot utomstående var ofta högst nonchalant. Så berättas det, att då prinsarna Gustaf och Oskar under sin studietid i Upsala en dag kommo promenerande Ö. Ågatan fram, mötte de vid Nybron Marklin, som i handen bar en smörklimp, vilande på ett gråpapper, inköpt på torget. Prins Gustaf tillropade honom ett god dag. Vartill Marklin lär ha svarat: "Åh, det var då riktigt roligt! Hur står det till? Ska stanna i termin, kan jag tro?", varvid han sträckte fram den lediga handen, som prinsen fattade och vänligt tryckte. Situationen väckte allmän uppmärksamhet, och man var road däråt. Samtalet fortsatte en stund, varvid Marklin med en rörelse på huvudet mot prins Oskar liksom i förbigående frågade: "Är väl bror kan jag tro?". Denne tycktes inte ha varit trakterad av de connaissancer brodern bestod sig med. Händelsen har relaterats av prins Gustaf själv, varför den ej kan vara uppdiktad.
Marklin hade starka både sym- och antipatier. Så fanns bland studenterna en ung bekant naturvetare, som var hans förklarade gunstling. Denne fick låna, vad han ville av trycksamlingen, därför att "du är den ende som inte har stulit fån mej - ännu". Bland dem han ej tålde var professor J. II. Schröder, den s. K. Lille Schröder, för att skilja honom från hans kollega, filosofen Erik August med samma namn. Bägge voro de fåfänga, Marklin för titlar och utmärkelser inom vetenskapen, Schröder för fina adelsnamn och fint uppträdande. Den senare hyste därför ett djupt förakt för denna halvmänniska, dom han ansåg Marklin vara. Ingen av dem försummade tillfället att ge den andre ett glåpord eller visa sitt förakt med fula tillmälen och gester, när de möttes. Marklins målföre lär ha varit mycket egendomligt, det lät som när man ropar i en tunna, i-ljudet var rent som närkingska och sitt dyrbara tryck kallade han "disch-putta-sjoner".
Hur opraktisk och naivt oerfaren Marklin var beträffande ekonomiska ting framgår av följande, som berättas om honom. När han sålt sin stora disputationssamling, visste han ej, vad han skulle göra med pengarna. Att sätta in dem på banken, var alltför riskabelt, där gick de säkert förlorade. I sin nöd - man kunde snarare säga överflöd - vände han sig till en bekant, som hade hans fulla förtroende och bad honom ta hand om slantarna. Då denne gav honom ett kvitto på beloppet, kund Marklin ej begripa, vad han skulle med den lappen att göra. Vännen menade väl inte, att Marklin skulle kunna få ut något, om den andre nekade att betala. Slutligen övertygad om att han borde bevara kvittot, nöjde sig långivaren ett par dagar. Men han återkom och bad vännen att ta hand om sin egen skuldsedel, där den var i bättre förvar. Mycket förvånad blev Marklin, när låntagaren punktligt betalade sina räntor. Han visste inte att vännen var så rik, att han kunde ge bort så mycket. En sak är ju möjligt, nämligen att han spelade naivare än han var.
Marklin var utan tvivel sorgsen över att han ej blev tillräckligt uppskattad för sina förtjänster. Han hade ju bara en enkel adjunktstitel och kunde ej förlåta Geijer, att han kallat honom för "samlaren". År 1851 blev han föreslagen till hedersdoktor, och saken ansågs så klar, att han redan beställt kläde till sin nya frack. Men av obekant anledning, vilket gjorde honom mycket ont, föll han igenom. Det blev först vid nästa promotion 1857, som den då 80 årige entomologen och samlaren nådde sitt livs mål och fick kröna sin skult med lagerns insignier. Det var i sista ögonblicket, ty han avled 29 augusti samma år. Koleran hade kommit till Upsala och härjade obarmhärtigt. På två veckor hade den skördat 253 personer. "Folket dör som flugor", skriver rådman Anders Nyblom till sin son Carl Rupert, som är på kondition i Södermanland. "Man ser varann den ena dagen och den andra har någondera vandrat allverldens väg. Här är förfärligt tyst och stilla. Skolan är upplöst till den 1 oktober. Äfven akademiska terminen är framskjuten, torgen tomma, snar ändring af nöden, annars få de qvarlefvande svälta i hjel. Gud hjälpe oss alla, lefväl! Jag skifver om 8 dagar - om jag lefver". Och så berättar han att två bekanta akademici blivit offer för farsoten: adjunkt Marklin - han kanske ej visste att Marklin blivit doktor - samt professor Schröder, den 8 september. Så fingo de båda arga antagonisterna sällskap från detta jordiska. Att den förre in i det sista behöll sin antipati mot professorn och sin vassa tunga, omvittnas av en samtida. Samma dag han avled kom professor Glas upp till honom för att se till honom och "fann honom då på en plats under en förrättning, till vilken denna sjukdom i främsta rummet driver sina offer." Marklin tillfrågades, hur det stod till med honom och professorn fick till svar: "Som du ser. Jag sitter här och "trycker" på andra upplagan av Schröders disch-putta-sjoner". Om Schröders bortgång sade malicen, att hans död förorsakats av en skiva melon, som han ätit ute i Salsta, men att det ju alltid var en tröst för honom, att den serverats av en grevinna Brahe. Saken vara den, att Schröder skyndade till Upsala för att hjälpa sin gamla trogna tjänarinna, som smittats. Koleran tog dem bägge.
Sin naturaliesamling, både kvantitativt och kvalitativt av mycket stort värde samt de avhandlingar han ännu hade i behåll testamenterade Marklin till universitetet och Vetenskapssocieteten.
Källa: Upsala Nya Tidnings julnummer 1944 av fil. lic. Holger Nyblom
Artiklar om GM: 1) Nordisk Familjebok 1912. (se avskrift ovan)
2) Herbert Lundh Uppsala Stads Historia IV, 1977, sid. 403. (se avskrift ovan)
3) Uppsala Nya Tidnings julnummer 1944 , sid: 16. (se avskrift ovan)
4) Gunnar Brusewitz, UNT Lördag 14 mars 1998, (se avskrift ovan)
5) Nordisk Familjebok, äldre (utförlig artikel med bibliografi och källhänvisningar), (se avskrift ovan)
6) Olle Franzén, artikel tillg som kopia utan ursprungsangivelse med utförlig bibligrafi och utförliga källangivelser ,
7) Bror Olsson, artikel i Bokvännen, årg. 11, nr 2 1956,
8) Johannes Sondblad, i Uppsalalift, 1884,
9) August Blanche, nekrolog 1857 i Illustrerad tidning,
10) Rudolf Hjärne i Tankar och bilder 1881.
11) Herman Hofberg, (et al), 1906, (Swedish Svenskt biografiskt handlexicon. Projekt Runeberg.) (se avskrift ovan)
Marklin, Gabriel, f 1 juli 1777 i Skellefteå, d 29 aug 1857 i Uppsala, Dumk. Föräldrar: bonden Hans Jonsson o Sara Eriksdtr. Elev vid Piteå pedagogi, vid Härnösands gymnasium 01 - 02, inskr vid UU 14 okt 03, informator bla hos Leonard Gyllenhaal (bd 17) på Höberg, N Vånga, Skar, amanuens vid UU:s naturhist museum o botan trädgård l mars 24, vid Uppsala läsesällsk 25 - 37, adjunkt vid VS från 2 dec 29. Naturvetenskapsman, bibliograf..- LVVS 46, fil hedersmag vid UU 5 juni 57. - Ogift.
M växte upp som den yngste i en stor syskonskara på ett skogstorp i Västerbotten. Genom arbete i skogen och på åkern fick han ett brinnande intressse för och ville lära sig mer om de djur och växter som kom i hans väg. Målmedveten och seg övervann han de hinder som fattigdom och omgivning ställde i vägen, och vid 20 års ålder skrevs han in vid Piteå pedagogi. Som studerande antog han efter hembyn Ersmark namnet M Efter fyra år i Piteå och två år vid Härnösands gymnasium, under vilka han försörjde sig i början som lärarpassopp men snart som lektionsgivare, blev han student i Uppsala.
De närmaste aren drog M sig fram som huslärare och fick ingen tid över för systematiska universitetsstudier, och hans enda akademiska lärdomsprov blev en disputation pro exercitio. I sex år hade han kondition hos L Gyllenhaal på Höberg, där han vid sidan av sin gärning som barnalärare själv fick en grundlig skolning i entomologi av arbetsgivaren, vars väldiga insektssamling han anförtrotts att vårda och ordna. En följd av hans nyväckta intresse för systematik blev en översättning tillägnad Gyllenhaal av tysken Illingers försök att utarbeta en systematisk terminologi. Den krävde många år men riktade sv språket med gångbara och till en del nyskapade zoologiska och botaniska termer.
Som gymnasist hade M i liten skala börjat lägga uppsamlingar av böcker och naturalier, och de växte. under hans ivriga strävande till en respektingivande omfattning, särskilt vad gällde akademiskt tryck, insekter och, petrifikater. Hjälpt av ekonomiska bidrag från VA och några samtida förmögna insektssamlare företog han insamlingsresor till flera sv landskap, och 1822 - 23 vistades han 1 ½ år i Nordnorge för att studera havsfaunan. Medel ur Karl XIV Johans handkassa gav honom möjlighet att 1827 - 29 göra en längre resa på kontinenten. M studerade naturaliesamlingar och knöt kontakter i främst tyska och holländska universitetsstäder, rönte uppskattning för sin kunnighet och fick bl a i uppdrag att ordna de geologiska samlingarna åt vetenskapsakademin i München.
1824 hade M förordnats till amanuens under C P Thunberg i Uppsala, en befordran som varken gav inkomster eller arbete (M i brev till kronprinsen, KB). Efter hemkomsten från kontinentresan försäkrades han emellertid ett knapert - 200 rdr per år - men säkert levebröd som amanuens vid VS. - Genom samlande, handel och byten hade M fram till 1818 bragt ihop 20000 akademiska disputationer. När han 1836 för 4 000 rdr sålde sin samling till KB omfattade den 23000 nummer. Omedelbart efter denna enligt M:s åsikt förmånliga. transaktion började han bygga upp en liknande samling, som kom att omfatta närmare 20000 nummer. Efter att ha ägts av den schweiziske boksamlaren greve P Riant inköptes denna på 1890-talet av Yaleuniversitetet i USA.
M katalogiserade med stor omsorg sina naturalier och skrifter, och katalogiseringen av trycket gav upphov till ett bibliografiskt författarskap av stor betydelse. 1820 lät han utom ett supplement till J H Lidens (hd 22) disputationskatalog trycka en förteckning över akademiska disputationer i Uppsala, Lund, Kristiania och Åbo 1778 - 1819, och 1856 kom en fortsättning för åren 1820 - 1855. Under flera år arbetade M på en aldrig tryckt förteckning över svenskars disputationer på kontinenten, och 1840 företog han en resa till Khvn och tyska universitetsstäder i avsikt att komplettera denna.
M var sparsam och levde ytterst enkelt, vilket var nödvändigt eftersom större delen av amanuenslönen togs i bruk för härbärgering av naturaliesamlingen, som han några år Före sin död donerade till UU och VS. Han blev väl känd av flera generationer uppsalastudenter, och talrika anekdoter berättades om hans samlarvurm och hans företagsamhet när det gällde att tillfredsställa den, om hans spartanska vanor och om hans drastiska och träffande uttryckssätt. M var ofta ett gott stöd för sina norrländska nationskamrater, och som framgår av hans stora brevsamling följde han med intresse deras öden även sedan de lämnat Uppsala.
M:s tid räckte till att några år förestå Uppsala läsesällskap och till att propagera för simkonsten och vara en drivande kraft i Upsala simsällskap. 1857 promoverades M till hedersmagister i Uppsala och promotor C W Böttiger harangerade honom som mannen "med de minsta behoven och de största samlingarna" (Inbjudn...). Ett par månader senare dog M i kolera.
En mycket omfattande brevsaml (drygt 1000 mott brev) jämte bla naturvetensk o bibliogr handskr, ms, konc o resedagböcker i UUB. Bibliogr handskr (bla över akad avh 1602 - 1A91), stambok från resa i Centraleuropa 1828 - 29 o brev till hl i KB. Brev till M även i VA. Brev från M i KB, LUB, UUB o VA. .
Källa: Nordisk familjebok äldre årgång.
Gabriel Marklin
Av Erik & Marta Ronne
Publicerad i Ergo 6-1998
Gabriel Marklin var tvivels utan ett av de största originalen i romantikens Uppsala. Han var för fattig för att någonsin avsluta sina studier, men kom som naturaliesamlare ändå att bli en betydelsefull om än ganska udda person vid universitetet.
Gabriel Marklin föddes 1777 i en fattig bondfamilj utanför Piteå och kom att växa upp under mycket små förhållanden. Efter studentexamen vid gymnasiet i Härnösand kom han till Uppsala. Denna examen skulle emellertid komma att bli hans sista – längre än så klarade han icke av att gå helt utan pengar. Att leva och bo i Uppsala var dyrt och läroböckerna var än dyrare. På svältgränsen hankade han sig fram och brukade bland annat gå runt bland stadens matinrättningar och samla ihop brödsmulor i en glasburk med skruvlock.
Studiet av naturen, i Linnés fotspår, var det som Marklin i första hand hade drömt om att ägna sig åt i Uppsala. Naturvetenskapen under 1700-talet hade till stor del handlat om att resa runt i världen och samla naturalier. Samlandet hade blivit något av ett folknöje och utanför akademin hade det skapats många privata samlingar. För att överleva började Marklin arbeta med att katalogisera och komplettera olika privata naturaliesamlingar och då dessa ofta låg på gods och slott fjärran från Uppsala blev det omöjligt för honom att hinna med studierna. Med tiden kom han att bli en av landets främste kännare av naturalier.
Ganska snabbt började han under sina många resor själv bygga upp en stor privat samling med allt från insekter, uppstoppade djur och sällsynta mineral till konstföremål som gudabilder från Egyptiska pyramider. En gång kröp han omkring på alla fyra i en åker med rovor på jakt efter en ovanlig spindel. Bonden som fick syn på honom trodde att det var en tjuv som försökte palla rovor. Han sprang fram med en käpp och började piska upp Marklin, vars bak lägligt nog stack upp där han kröp omkring. Helt absorberad av sina entomologiska studier lät sig inte Marklin avbrytas utan fortsatte jakten på spindeln och kved blott: "Aj! Vänta bara tills jag får tag på den lille vackre spindeln… Aj! Aj!… Nu har jag den!" Därpå reste han sig och visade förtjust sitt fynd för bonden innan han presenterade sig.
Att Marklin aldrig hade tid och råd att studera på "riktigt" i Uppsala var hans stora livstragedi. Han kände en bitterhet över att professorerna inte ville erkänna honom som en riktig vetenskapsman och såg ned på honom. Geijer råkade en gång kalla Marklin för "den där samlaren" och sedan blev "samlaren" Marklins ständiga öknamn till hans sorg. Allra värst tyckte Marklin om professorn "lille Schröder" som av många samtida har beskrivits som en synnerligen uppblåst och fåfäng figur. Visst fanns det professorer som uppskattade Marklin som t.ex. Fries och på 1820-talet ordnade Kungliga vetenskapsakademin så att Marklin fick en adjunkttjänst vid deras samlingar i Uppsala.
Vid sidan om rena naturalier samlade även Marklin akademiska tryck och avhandlingar med en vurm och passion som gränsade till det besatta. Med tiden kom han inom flera områden att skaffa sig mer kompletta samlingar än Carolina Rediviva. Det gjorde naturligtvis att många vetenskapsmän hörde av sig till honom för att få låna och läsa hans samlingar, men Marklin ruvade som en drake på sin skatt och lånade högst ogärna ut något. En gång fick professor Fries låna en avhandling han tvunget behövde ha tillgång till. Han hade faktiskt själv skrivit den, men nu hade den förkommit i alla bibliotek och han hade t.o.m. hunnit tappa bort sitt eget exemplar. Olyckligtvis lyckades Fries även förlägga Marklins lånade exemplar någonstans på sitt röriga skrivbord. Marklin började förfölja Fries, och överallt där de träffades sade han samma sak: "Den där disch-putta-sjonen, min bror, den skulle jag allt gärna vilja ha igen! Du får laga att du får rätt på den!" Marklin satte efter ett tag i system att alltid gå till Fries strax före middagstid på söndagarna för att höra efter om Fries hade återfunnit "disch-putta-sjonen", eftersom den snälle Fries då av dåligt samvete brukade bjuda honom att stanna kvar på middagen. Efter några månaders tjat om "disch-putta-sjonen" var emellertid Fries tålamod slut och han rusade i vredesmod in på sitt arbetsrum och rafsade snabbt ihop en helt korg full med böcker och avhandlingar. Denna räkte han fram till Marklin och sade: "Här, min bror, föreslår jag dig ett byte. Du får allt som finns där med villkor att jag får anse den bortkomna disputationen för min!" Marklin gick full av tacksamhet snabbt med på förslaget. Blott en stund senare återkom han emellertid. Han stack in huvudet i dörren hos Fries och ropade "Men hör nu bror – i fall du skulle få rätt på den där disch-putta-sjonen, så är du väl så god och lagar att jag får den tillbaka?" För att klara sig på ålderns höst bestämde sig Marklin till slut för att sälja hela sin samling med akademiska skrifter. Den såldes till Helsingfors universitet för 4000 riksdaler.
På Marklins 77- årsdag bestämde sig universitetet att slutligen hedra den då världskände naturaliesamlaren genom att upphöja honom till filosofie doktor. Marklin hann slösa pengar på svart kläde till promotionsdräkten innan han fick veta att universitetet p.g.a. ren formalia hade ångrat sig och inte ansåg sig kunna promovera en som helt saknade examina. Marklin tog det mycket hårt och hans bitterhet gentemot det akademiska etablissemanget tilltog. Tre år senare, 1857, när Marklin var 80 år fyllda hade akademin hunnit övervinna sina dubier och promovera honom till filosofie doktor. Under hela promotionen grät han och gladde sig som ett barn åt lagerkransen. Blott några månader fick han njuta av sin titel och sin nyvunna respekt innan han dog i den stora koleraepidemi som svepte genom landet detta år. Sista dagen han levde kom den legendariske dr Glas på besök. Som brukligt är för den kolerasjuke tillbringade Marklin all sin tid på dasset. När dr Glas ropade genom dassdörren och frågade hur Marklin mådde svarade han: "Ah – som du ser sitter jag här och 'trycker' på andra upplagan av Schröders 'disch-putta-sjoner'.
Kommentar: Lennart Kågedal (http://hem.fyristorg.com/kagedal/) som är en nutida släkting till Marklin har påpekat att ett par detaljer i den rika litteratur som finns om Marklin är felaktiga. Här följer ett utdrag ur ett e-brev från honom rörande denna artikel:
Jag hoppas att du inte tar illa upp att jag påpekar ett par felaktigheter i artikeln. Den första är, och det är säkert till 100 %, att Gabriel Marklin föddes i en by som heter Ersmark (min egen hemby) och ligger ca 15 km nordväst om Skellefteå. Uppgiften om Piteå är felaktig och kommer sig troligen av att han gick i Piteå Trivialskola innan han kom till Härnösand. Troligen var hans föräldrahem inte speciellt fattigt. Fadern var besutten bonde.
Den samling av akademiska tryck du nämner såldes till Kungliga Biblioteket i Stockholm - affären med Helsingfors kom aldrig till stånd.
Artiklar om GM:
1) Nordisk Familjebok 1912.
2) Herbert Lundh, Uppsala Stads Historia IV, 1977, sid. 403
3) Uppsala Nya Tidnings julnummer 1944 , sid. 16
4) Gunnar Brusewitz, UNT Lördag 14 mars 1998
5) Nordisk Familjebok, äldre årgång (utförlig artikel med bibliografi och källhänvisningar)
6) Olle Franzén, artikel tillgänglig som kopia utan ursprungsangivelse med utförlig bibliografi och utförliga källangivelser
7) Bror Olsson, artikel i Bokvännen, årg. 11, nr 2 1956
8) Johannes Sundblad, i Uppsalalif, 1884
9) August Blanche, nekrolog 1857 i Illustrerad tidning
10) Rudolf Hjärne i Tankar och bilder 1881
Jöns Svanberg, bondson från Nederkalix, blev student i Upsala 1787, och som 23-åring utsågs han år 1794 till docent i matematik vid Uppsala Universitet.
Simkonsten i Sverige var vid denna tid praktiskt taget obefintlig. Rörelser ute i landet fanns dock för att rätta till detta missförhållande. Jöns Svanberg, stark i både tanke och handling och med ett starkt patos rörande problemet, bildade år 1796 tillsammans med några likasinnade akademiker Upsala Simsällskap. Svanberg blev den självskrivne ledaren och den drivande kraften.
I en slags viljeinriktning arrangerade Svanberg samma år den första simpromotionen med den akademiska promotionen som förebild. Som promotor bekransade Svanberg först sig själv, hans kamrater blev magistar och de unga eleverna blev kandidater. Därmed hade han angivit färdriktningen för simkonstens utveckling i landet. Och simningen hade fått en viss status samtidigt som den akademiska ritualen utsatts för en lätt drift. Möjligen avsiktlig - Svanberg var en stridbar kraft i de akademiska kretsarna.
Redan under Sällskapets första år trädde Jöns Svanberg i tjänst som vice sekreterare vid Kungl.Vetenskapsakadmien. Detta fick till följd att verksamheten snabbt avtog och hotade att mötas av "sotdöden". Visserligen fanns Sällskapet kvar som sammanslutning, dock endast passivt verkande i en "fördjupande och kamratlig tillvaro".
År 1803 kom Gabriel Marklin, den excentriske överliggaren, till staden, och han såg snart nog till att blåsa nytt liv i Sällskapet. 1807 hade han tagit hand om undervisningen, vilket resulterade i att han samma år arrangerade en simpromotion, om än icke i samma högtidliga anda som den år 1796. I stället gav han den en uppsluppen utformning av studentikost snitt.
Källa: Uppsala simsällskaps hemsida 2004-08-01